Att vara snäll mot sin kropp

Det är vinter, jag är lycklig. Snön fortsätter att dala ner och jag kan inte sluta le sådär fånigt. Nästa som att vara nykär. Allting är helt plötsligt bara helt magiskt!

När jag var ute förut ikväll så funderade jag på något som L sa tidigare över telefon. Att jag har varit snäll mot min kropp i år. Och det är verkligen så, jag har varit snäll mot min kropp och mot mig själv för första gången på väldigt länge. Känslan av att inse det är fantastisk. Jag blir varm inombords, för att jag vet att det är såhär det ska vara. Jag förtjänar det här, jag är precis lika viktig som alla andra. Det är inte längre okej att låta min kropp ta stryk.

Vad gör du för att vara snäll mot din kropp och mot dig själv?

Att göra en livsförändring.

Att ändra sitt liv är svårt. Det är något som tar otroligt med tid och beslutsamhet. För att lyckas måste du verkligen vilja. Du kommer att känna glädje när du når mål du satt upp, men du kommer också att känna besvikelse när du faller tillbaka i gamla mönster.
Vägen kommer inte alltid att vara rak, du kommer inte alltid veta vilket vägval du skall göra och du kommer alltid undra över beslut. Det finns heller ingen annan än du som kan förändra ditt liv. En sådan förändring måste komma inifrån.

Jag har gråtit, varit förbannad, känt lycka ända in i själen och skrattat åt mig själv. Så, är det värt det? Ja, för mig har det varit värt det flera gånger om. Även om jag inte är klar med min förändring (blir man någonsin det) så lär jag känna mig själv på nytt. Jag behöver varje dag lista ut vilken relation jag har till mig själv, vad som är viktigt och vad jag faktiskt vill prioritera.

Något som har varit återkommande viktigt för mig under det här halvåret som gått är att alltid försöka komma ihåg vissa känslor. När det har varit extra jobbigt till exempel så vill jag minnas den känslan för att kunna ta fram och jämföra lite längre fram. Har det blivit någon skillnad? Är det lika jobbigt den här gången? Anledningen till detta är för att själv kunna se och faktiskt känna efter att jag blir bättre och starkare hela tiden.
Samma sak gäller dock när jag känner otrolig glädje, jag tar vara på känslan. Sparar den så jag kan plocka fram den senare för att komma ihåg varför jag gör det här. Varför det är värt att kämpa.


Idag är det första advent och jag har fyllt hela lägenheten med tända ljus. Musiken är på max-volym och jag bara är. Ligger i soffan och låter alla tankar bara flyga runt. Det är en sorts avkoppling för min del och det hjälper mig att komma på vad jag vill i framtiden. Eller bara närmsta timmen.

Vissa dagar..

..Är lite jobbigare än andra. De är de dagar när ingenting händer per automatik utan man måste tvinga sig igenom alla moment. Ett för ett. Sådana dagar har jag en förmåga att tänka lite extra på saker som berör mig. På personer jag saknar eller minnen jag vill återuppleva.

Jag vet att jag bara skulle må bra av att komma ut, att låta benen röra på sig och skaka av träningsvärken från igår. Men steget för att ta sig utanför dörren känns bara längre, och jobbigare och det känns som att klockan bara tickar snabbare och snabbare. En inre stress byggs upp för jag vet att jag kommer ha dåligt samvete om jag går och lägger mig utan att ha fått någon som helst form av motion. Det kommer att bli svårare att somna vilket resulterar i en jobbig uppgång imorgon.

Valet borde således vara enkelt. Eller hur? Motivationen borde finnas eftersom att jag har ett mål att nå. Ett viktmål som jag för en gångs skull har satt upp till mig själv. Men allt är inte alltid så lätt. Och en vilodag är helt okej att ta utan att ha dåligt samvete. Problemet är att en vilodag brukar resultera i två, tre och vips så har det gått en vecka.

Jag är så oerhört rädd för att tappa fokus, för att ta snedsteg som bara blir större och större. Jag har kämpat för att komma hit jag är idag. Även om jag inte är klar än på långa vägar så kanske jag måste börja inse vad jag faktiskt åstadkommit. Hur långt jag faktiskt har tagit mig själv och vara stolt över det. Jag har fått hjälp, jag har fått verktyg för att lyckas, men i slutänden så är det bara jag som kan påverka hur resultat blir. Det är bara jag som kan påverka hur jag mår, hur jag ser mig själv och vad som blir en prioritet i mitt liv.

Det här kanske blir en kväll för eftertanke. Verkligen känna efter vart jag står någonstans. Också det är otroligt viktigt, den mentala biten av en viktnedgång. Allt fokus kan aldrig ligga på några siffror.

53 minuter ren njutning.

Det har blivit som en drog. Jag känner redan under dagen hur känslan kommer krypandes, springet i benen. Vetskapen om att få känna en kall luft mot ansiktet och händerna begravda i tjocka vantar tills de nästa kokar. Mina promenader / joggingturer har blivit heliga för mig. Jag längtar, jag älskar, jag vill. Det är under den tiden jag bara får vara, släppa allt och samla energi. Musiken får dåna i öronen och benen bara för mig framåt.

Att gå från att bli andfådd för minsta lilla till att känna att kroppen faktiskt klarar av en snabb promenad blandat med jogging. Det är magiskt. Kommer på mig själv med att le under hela tiden. Det bubblar liksom lycka i hela mig. Jag kan, ÄNTLIGEN, jag orkar!

Jag tänker inte längre: "Nu är det bara såhär långt kvar.. Snart är jag hemma!". Nu virrar jag bort mig totalt i bostadsområden jag aldrig varit i förut. Men det gör inget, för jag vet att jag orkar. Jag vet att det värsta som kan hända är att jag får gå lite längre än planerat, men vad gör det? Jag njuter ju! Det här är min tid!

Lyckorus! Idag älskar jag mig och min kropp lite mer.

Ledig torsdag.

Ledig dag innebär massa tid för mig själv. Det finns inte längre några måsten och ingen kan säga att jag inte gör det jag ska. Hur skönt som helst!

Mat idag blev fläskfilégryta med rostade rotfrukter i ugnen. Känner aldrig att jag har tid att laga sån här mat när jag jobbar, och egentligen vill jag inte det heller eftersom att jag hatar att laga mat över huvudtaget. Men idag lyxade jag till det. Gott som tusan och längtar nästan lite till matlådan imorgon. Bra känsla!

Träning då? Nä, det blev ingen riktig träning idag. Tog en lugn promenad tillsammans med en av de bästa vännerna jag har. Även om vi var ute och gick ett bra tag så känns det inte som så. Aktiv vila skulle jag nog mer kalla det för.
Även om det inte blev någon fysisk träning så blev det mycket mental träning. M har utnämnt sig själv till min coach och det går inte att hitta någon bättre. Diskussionen handlade om självkänsla och självbild. Något som jag måste jobba mycket, mycket mer på.

Kort och gott en bra dag med positiv energi. Hela dagen handlade om vad jag kände för att göra. Imorgon är det back to work och massa måsten igen. Men det går bra det med, allt handlar om balans.

Kom ihåg att sova!

Kommer vakna hungrig inatt då jag nog har fått i mig på tok för lite mat under dagen... Ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig. 

Helt slut i huvudet efter en lång dag på jobbet så tog jag mig i alla fall till gymmet. Fem minuter jogging på löpbandet och sedan styrka. Träningsvärk i magen imorgon är nog att vänta, men jag överlever. 

Nu känns det som att kroppen och ögonen vill sova när som helst och jag tror att jag ska vika mig för den viljan. Tidig läggning ikväll innebär tidig uppgång imorgon vilket kan vara skönt, ledig dag då och har mycket planerat. Dags att ladda batterierna, vila är bra för kroppen. Sömn är lika viktigt som allt annat när det gäller träning och kost.  

Psst, idag prioriterade jag mig själv när det gäller träningen. Vad prioriterade du?

Jag är en prioritet.

Efter att ha ändrat om i livet, möblerat lite annorlunda så måste jag inse att jag är en prioritet. Jag är viktig, för mig. Investeringar som görs i mig själv är bra investeringar. Det är sådana som kommer att ta mig långt. Vad andra tycker och tänker om mina val är numera irrelevant.

Att ha gått ner t r e t t i o s j u kilo är som att omvandlas till en annan person, utvändigt. Det är dock svårt att hänga med, invändigt. Jag tycker fortfarande precis likadant, jag tänker samma tankar och jag har samma sjuka beteende när det gäller mat. Den psykiska biten är nog det som är svårast, det jag behöver jobba mest med. För jag är inte längre samma person som för ett år sedan. Även om jag känner mig precis lika tjock, eller ja till och med tjockare, så vet jag ju att så inte är fallet. Men logik är något som liksom hamnar på sidan av.

Efter många timmar av funderande och bollande med mig själv så har jag insett att jag måste vara snällare mot mig, måste värdesätta det jag faktiskt har presterat och vara stolt över hur långt jag kommit.


För när det väl gäller, visst skulle jag göra allt för mig själv?