Det har blivit som en drog. Jag känner redan under dagen hur känslan kommer krypandes, springet i benen. Vetskapen om att få känna en kall luft mot ansiktet och händerna begravda i tjocka vantar tills de nästa kokar. Mina promenader / joggingturer har blivit heliga för mig. Jag längtar, jag älskar, jag vill. Det är under den tiden jag bara får vara, släppa allt och samla energi. Musiken får dåna i öronen och benen bara för mig framåt.
Att gå från att bli andfådd för minsta lilla till att känna att kroppen faktiskt klarar av en snabb promenad blandat med jogging. Det är magiskt. Kommer på mig själv med att le under hela tiden. Det bubblar liksom lycka i hela mig. Jag kan, ÄNTLIGEN, jag orkar!
Jag tänker inte längre: "Nu är det bara såhär långt kvar.. Snart är jag hemma!". Nu virrar jag bort mig totalt i bostadsområden jag aldrig varit i förut. Men det gör inget, för jag vet att jag orkar. Jag vet att det värsta som kan hända är att jag får gå lite längre än planerat, men vad gör det? Jag njuter ju! Det här är min tid!
Lyckorus! Idag älskar jag mig och min kropp lite mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar