..Är lite jobbigare än andra. De är de dagar när ingenting händer per automatik utan man måste tvinga sig igenom alla moment. Ett för ett. Sådana dagar har jag en förmåga att tänka lite extra på saker som berör mig. På personer jag saknar eller minnen jag vill återuppleva.
Jag vet att jag bara skulle må bra av att komma ut, att låta benen röra på sig och skaka av träningsvärken från igår. Men steget för att ta sig utanför dörren känns bara längre, och jobbigare och det känns som att klockan bara tickar snabbare och snabbare. En inre stress byggs upp för jag vet att jag kommer ha dåligt samvete om jag går och lägger mig utan att ha fått någon som helst form av motion. Det kommer att bli svårare att somna vilket resulterar i en jobbig uppgång imorgon.
Valet borde således vara enkelt. Eller hur? Motivationen borde finnas eftersom att jag har ett mål att nå. Ett viktmål som jag för en gångs skull har satt upp till mig själv. Men allt är inte alltid så lätt. Och en vilodag är helt okej att ta utan att ha dåligt samvete. Problemet är att en vilodag brukar resultera i två, tre och vips så har det gått en vecka.
Jag är så oerhört rädd för att tappa fokus, för att ta snedsteg som bara blir större och större. Jag har kämpat för att komma hit jag är idag. Även om jag inte är klar än på långa vägar så kanske jag måste börja inse vad jag faktiskt åstadkommit. Hur långt jag faktiskt har tagit mig själv och vara stolt över det. Jag har fått hjälp, jag har fått verktyg för att lyckas, men i slutänden så är det bara jag som kan påverka hur resultat blir. Det är bara jag som kan påverka hur jag mår, hur jag ser mig själv och vad som blir en prioritet i mitt liv.
Det här kanske blir en kväll för eftertanke. Verkligen känna efter vart jag står någonstans. Också det är otroligt viktigt, den mentala biten av en viktnedgång. Allt fokus kan aldrig ligga på några siffror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar